pekka

Genusnytt hathe…

Genusnytt hathetsar mot mig på sin blogg.

Det är en sjuk tidsanda vi lever i. Fullständigt sjuk. Läs det här.

Grön Ungdom har ett språkrör i Uppsala som heter Erik Thor. Du ser honom nedan.

Hittade dena artikel imorse, den populära bloggen ”genusnytt” som hatar kvinnor och regelbundet hetsar kring frågor om jämställdhet råkade hitta min motion till GU Uppsala årsmöte. Där föreslog jag en ändring som skulle innebära att man kan ha ett juridiskt manligt språkrör, och ett juridiskt kvinnligt, eller två juridiskt kvinnliga. Detta för att möjliggöra för människor som inte definierar sig som män att sitta som språkrör. Jag ser inte att män har svårt att nå höga positioner i Grön Ungdom eller någon anna post i samhället, de behöver inga stadgeändringar eftersom samhället i stort värderar män högre än kvinnor, så jag föreslog att kvotering ska möjliggöra att minst en av språkrören är kvinna.

Detta ses inte med blida ögon. Kommentar från Johan på bloggen:

Just sådana som han är de bästa villebråden att förnedra en fredagskväll. Jag hade njutit av att lära han en läxa om jämställdhet.

Vem är du?

Den svåraste frågan i världen är att definiera den vi ägnat en livsstid för att lära känna. Vissa definierar sig som det de gör – det de jobbar med, deras hobby, medans andra definierar sig efter vilken stil de har, om de är goth, eller om de är hetero. Andra definierar sig efter vad de äger. iPhone, och tusen vänner på facebook. Personligen definierar jag mig mer efter vad jag gör, sällan efter vad jag har. Sällan genom att dela in mig i ett fack. Snarare blir jag irriterad när andra försöker kategorisera mig. Men det är dumt, för det är naturligt att dela in andra i fack. Vi har så stora hjärnor, men vi kan inte greppa hur vackra vi är, så vi hittar på kategorier och fack för att förenkla vår värld lite. Men samtidigt tror jag att om jag kämpar emot för varje kategori, så tvingas de se mig som en komplicerad varelse. Och allt komplicerat förtjänar respekt. Det vi kan styra och det som grundas efter vår världsuppfattning står alltid under oss själva i makt.

Kanske därför tycker jag också om andra människor så mycket. För att jag vägrar se dem som fack och kategorier, utan för att jag ser hur komplicerade de egentligen är, oavsett hur mycket de kramar sin identitet och strävar efter att bli definierade.

Himlen är blå

Himlen är blå, inte för att den i hemlighet propagerar för skattesänkningar utanför att du när du går ut genom dörren ska kunna hitta dig själv mer. För du hittar dig definitivt inte bakom datorskärmen. Jag kommer inte på vad jag ska skriva genom att stå och stirra här, och datorn är inte verktyget eller orsaken till min kreativitet. Istället är en promenad eller en restur precis vad som behövs för att få tankarna att börja snurra. Istället blir datorn en distraktion eller ett fängelse som tar ifrån dig allt som du behöver för att må bra och vara en skapande varelse. Mobilen du bär på dig och möjligheten att ständigt surfa ut på twitter och reklamen överallt förvandlar dig till en passiv konsument. Möjligheten att diskutera, prata, ventilera, reflektera, och ha tråkigt, släpper istället hjärnan fri, det är verktyget som finns där för att du ska vara en fri själ.

Jag har inte läst Aldous Huxleys böcker, men han tror att det som kommer döda oss inte är det vi fruktar mest, utan det vi älskar mest. Jag vet inte om han har rätt, men jag tror definitivt att vi ska respektera den tankegången och aldrig låta oss bli fängslade som passiva lyckokonsumenter. Lika mycket som vi ska lyssna till George Orwells 1984, där det som kommer döda oss är massövervaknignssamhället, vår rädsla, och vårt hat, måste vi se hotet bakom att inte vara vår egna människa utan att vara en konsument av andras skapelser.

För att stoppa klimathotet och det vi fruktar mest behöver vi vara våra egna människor, inte slavar bakom vår egen lathet. Våra största vänner är de som vågar hoppa på hustak, dansa på galor, sjunga på torg, demonstrera på gator, de som inte ger efter för rädsla och passivism, och de som inte gömmer sig bakom förväntningssamhällets lyckoinjektioner i form av billig kvalitetsunderhållning på teve, facebookapplikationer, och den senaste modellen av iPhone.

Frihet och förhållanden

Jag är inte poly, ej heller har jag något sug efter att vara det. Kanske är det bara friheten och vetskapen om att jag är den jag är inte för att min partner vill det, utan för att jag vill det, som istället får mig att känna att jag inte helt vill ansluta mig till tvåsamhetstanken. Kanske för att jag tycker att sex är överskattat, och för att jag tror att svartsjuka egentligen är en rädsla för att bli övergiven. I ett förhållande förutsätter jag inte att motsvarande person ska vara tillgänglig jämt, eller svara inom en viss tid, och jag vet att jag själv inte kan leva upp till såna krav, då jag alltid har ett behov av att vara ensam då och då. I ett förhållande letar jag efter en person jag kan dela allt med, och prata om vad som helst. Och att man känner samhörighet med varandra. Jag letar inte efter flera personer, jag tror inte kvantitet är kvalité. Men jag vill gärna ha många vänner.

Jag tycker inte att ditt kön spelar roll. Fast jo, det gör jag visst det. Men nej, det gör jag inte. Jag hör inte till de som är queer för att glömma allt om patriarkat och strukturer, utan den som vill ha queer som utgångspunkt för att kunna motverka patriarkatet. Så jag ser visst vilket kön du har, även om du inte vill identifiera dig som det. Men jag låter inte det prägla hur jag ser på dig, jag gör allt för att verkligen självkritiskt reflektera kring hur jag ser på kön och på normer. Det är viktigt för mig att känna total frihet, och det är viktigt för mig att inte diskriminera och att respektera alla människor för vilka de är.

Och ett förhållande tror jag inte är något som byggs utifrån mina ramar, utan två eller flera människors gemensamma ramar. Någonstans kan man alltid mötas. För mig är det en plats där jag inte känner att andra kväver mig eller försöker kontrollera mig, och att eventuella krav har formulerats gemensamt, och tillsammans, så att alla känner att de är med på hur motsvarande tänker, och för att båda ska känna att de trivs. Jag ser inte riktigt grejen med att gifta sig, jag ser inte grejen med så mycket traditioner, för mig är kärleken det viktiga. Det är inte min kultur, men jag förstår tanken bakom, och jag förstår idealet i giftermålet och i tankarna därikring och att de kan vara viktiga för andra. Jag tror alla älskar på olika sätt, men att alltför många tror att deras sätt är det enda rätta. Det är ett misstag att se din kärlek till en annan person utifrån dina egna ögon, det enda du kan göra är att se det från deras. Personligen har jag kommit fram till att min kärlek alltid börjar med en liten gnista, där i början, men att jag aldrig riktigt vet vart det leder. Och att det tar tid innan jag blir kär, och längre innan jag kan säga att jag älskar. Och att jag oftast är rädd hela tiden, eftersom jag inte vill såra, och att för mycket känslor på en och samma gång alltid brukar sluta fel, men att det långsamma, där man får utforska varandra i sin egen takt, mycket väl kan vara helt rätt..

Den religiösa jakten på lycka

Jag menar att det finns en närmast religiös strävan efter perfektion och lycka. Den amerikanska drömmen är här, förhoppningsvis inte för att stanna. För vi låser våra dörrar när vi kommer hem, men vi finns alltid tillgängliga, per mobil, per facebook, per blogg. Alla vet vilka vi är, och vi delar gärna med oss av vårt liv till dem, men vi berättar inte att vi ljuger. När vi skriver vår facebookstatus, när vi öppnar vår mun och får frågan ”hur är det?” så ljuger vi. Ibland kanske det är helt rätt att göra det. Varför ska allt vara verkligt, varför ska allt vara sant? Men alltför ofta tror vi att den perfekta tillvaron är den som saknar olycka. Den utan smärta. Den utan sorg, eller utan att vi saknar.

Men jag vill inte att mitt liv ska vara ett lyckorus. Jag vill ha det dåliga, lika mycket som det bra. Jag vill ha den äckliga maten, jag vill ha tisdagstragedin, jag vill ha en jobbig måndagmorgon, jag vill ha den dryga grannen, den kalla kaffekoppen, jag vill ha varje känsla nedteckad i mitt minne, för då vet jag att jag lever. Min värld ska inte vara ett självförverkligande matrix där det som dödar mig är det som jag mår bra av, strävan efter lycka till varje pris.

Men även med allt det dåliga, så vill jag känna att nästa morgondag är värd att leva. Jag vill inte känna att livet är värt att leva för att jag har hög lön och en perfekt tillvaro. Jag vill känna att morgondagen är värd att leva för att den kommer vara fylld av oförutsägbara händelser, både dåliga och roliga.

Den amerikanska drömmen handlar bara om status. Du vill att människor ska beundra dig, därför vill du visa hur bra du mår, hur bra allt är, och hur problemfri och perfekt din tillvaro är. Men jag beundrar inte de som är perfekta, utan jag beundrar de som inte ljuger för sig själva och som inte fruktar en utmaning och de som vågar vara sig själva, även om ”sig själv” inte är perfekt eller enligt andras ideal.

En tisdagstragedi

En alldeles vanlig dag blev ritual, tills en morgon då drömmar gick i kras. Han stirrade på henne, förskräckt. Hon låg där, livlös, och hans hjärta bultade. Han sträckte ut handen, lyfte upp henne, hon rörde sig inte. Chocken. Allt stannade upp. Tiden stod still. Det var han, och hon, i hans famn. Livlös, vägrade att öppna ögonen, vägrade att ge ifrån sig ett enda ljud. Han sträckte sig efter telefonen, men kunde inte hitta den. Istället sprang han, allt vad han kunde, mot akuten. Han placerade henne försiktigt i korgen på cykeln, slängde sig över sadeln och cyklade allt vad han kunde.

Minnena svischade förbi, allt de hade upplevt tillsammans, från dagen när de träffades. Han hade precis fyllt arton. Det var den bästa dagen i hans liv. Hon var det första han såg på morgonen, och det sista när han gick och la sig. Hon var musik, och han älskade att leka med henne. Med henne, kunde han nå ut över hela världen. Kvarteren flög förbi honom i raketfart, men han var oberörd av omgivningen, såg bara henne, där hon låg livlös i korgen. Snart stod han utanför kliniken, gick ner för trappan, och i den tomma lokalen. Såg en kille sitta ner, han reste sig upp, och gick fram till mig.

- Vad kan jag hjälpa dig med?
- Jag.. hon vägrar att starta, han kände hur tårarna började rinna när han försökte formulera orden.

- Vi ska göra vad vi kan, sa mannen. Han var i trettioårsåldern och stirrade förvånad på mig, för att en vuxen man gråter? Jag kände mig irriterad. Förstod han inte allvaret? Han tog emot henne och granskade henne, öppnade upp henne och tryckte på boot.

- Så den ville inte starta imorse?
- Nej, jag vet inte vad felet är, den vägrar starta.

- Hmm. Vi ska göra en felsökning, vi återkommer om 1-2 dagar.

Jag lämnade lokalen förtvivlad, utan dator. Några dagar. Vad ska jag göra i några dagar? Tittade till höger och såg en affisch. Uppsala Online. Öppet 10-24. Snabbt kastade jag mig på sadeln, men insåg snart att jag hade glömt att låsa upp cykeln. Fan.

[Skrattade mig raka vägen genom denna text. Om någon undrar så slutade min dator fungera igår, och jag gillar att hitta humor i tragedi.]

Erik Thor

Namn är för veklingar

Han stod där, och blickade ut på kullen. Där stod de. Allihopa. De sprang mot honom, och han försökte fly. De skrattade, de var lyckliga, åh, vad han ville vara en av dem. Alla var uppklädda, han stod naken, deras skratt ekade högre och högre. Han sprang snabbare. Han kände att han fick något i nacken.

- Jävla fegis!

- Stanna fegis!

Varför var jag så feg? Tänkte han förtvivlat när marken under honom upphörde. Istället föll han. Med honom föll tusentals skärvor glas. Överallt omkring honom var glassplitter. Först undrade han vad det var, men sen insåg han att det var han själv som hade gått i kras. Inte längre kunde han bära allt. Nu skulle han spridas över hela världen, i mindre och mindre skärvor. Bortom oigenkännligheten. Fortfarande kändes det som om någon kastat något på honom.

Människor tittade sig omkring, de förstod inte vad som hade hänt. Plötsligt var han borta. För så var det. Skratten tystnade. Alla blev tysta. Solen gick ner. Snart hade alla gått hem. Han kände en plötslig smärta, hoppade till och ropade rakt ut, och insåg att han satt i en stol. Framför honom stod läraren. Ljuset brände i ögonen. Inte längre kände han sig hel, heller.

• Oj. Du är illa ute.
• Vad har hänt?

Han tittade sig omkring, förbluffad, ingen verkade ta hänsyn till vad han just sagt. Han reste sig upp, men alla andra satt oberörda av hans existens.

• Åh, de kommer bli så arga om jag berättar, men jag måste, sa rösten.

Allting var upp och ner. Fortfarande kändes det som att han inte var hel. Någon knackade honom på axeln.

• Kaffe?
• Är det svart?
• Precis som du vill ha det.

Plötsligt insåg han att han inte visste vem han pratade med. Han tog emot koppen, men vågade inte dricka av det, den brände i handen. Han växlade fingrarna, för att balansera ut smärtan. Frontalloben pulserade, begynnande huvudvärk? Han granskade människan framför honom. Färgglad. Rörde vid hens axel, som för att känna om hen var verklig.

• Världen är upp och ner, skrek människan plötsligt.

Han hoppade till, nej, föll, uppåt. Nej, nedåt. Skrivbord och elever föll alla tillsammans, kaffet rann ut, men innehållet var numera kallt. Är det såhär det känns att ta droger? Han landade upprätt i en stol, framför honom satt den färgglade människan. Han tittade sig omkring. En servitris kom förbi, med två koppar kaffe. Han fick den ena, och tackade och tog emot. Fortfarande för varmt för att vara drickbart, så han ställde genast ner den på bordet.

• Varför, Kevin?

Han insåg plötsligt var han var. Eller det kändes som att han insåg det. Han var förvånansvärt lugn.

• Är det du, Charlie?
• Såklart det är. Vad gör du här?

• Jag skulle vilja fråga dig detsamma. Kevin var irriterad över frågan.
• Vi behöver dig tillbaks.
• Här är jag fri. Du har ingen rätt att vara här.
• Vi kommer koppla ur dig.
• Det vore mord. Ni bluffar. Kevin kände sig skakad, varför? Jag hade betalat. Åh, jag hade betalat.
• Ni glömde att skriva under. Det här är brott mot upphovsrättslagen.
• Det här är min värld.

Han tog upp kaffekoppen, vägde den i handen, några grader kallare. Perfekt. Han sörplade i sig lite.

• Vad är ditt i den här världen? Vad jag vill minnas gav du oss allt. Och du är inte ens lycklig. Du bara lurar dig själv. Springer undan från din egen olycka.

Mobbning, döda föräldrar, Kevins liv var en tragedi. Men han var rädd, han ville inte tillbaks. Vad väntade honom där? I världen? Men han kände hur han började vakna. Alla interna organ ovanför halsen kändes som att de vill sprängas. Det kittlade märkbart i tårna.

• Kommer ni väcka mig nu?
• Ja. Du kan inte fly längre.
  Kevin suckade. Det var alltså dags att möta sitt öde. Självmordstankarna flockades redan innan han hade kommit tillbaks till livet. Rakbladsknivar mot halsen? Svälja en tvål? Varför snabbt och smärtfritt när man kan välja svårt, och alldeles unikt? Det blev mörkare och mörkare.

• Följ ljuset! Ropade en röst, och skrattade hånfullt.

Inget ljus fanns att följa. Han insåg att han blundade, men han vågade inte öppna ögonen.

• Kev?

Någons fingrar försökte tvinga upp hans ögon.

• Åh, Kev. Titta nu.

Han gjorde det. Ljuset brände till. Han kände doften av parfym, känslan av att ligga nedbäddad, ljudet från ett EKG. Då var det dags igen, tänkte han och suckade.

perspektivberättelser

En dag känns alltid så lång, men de tusen dagar man redan levt så korta. Nu känns också dagarna längre, solens strålar hårdare, allt hårdare. Ibland känns det som att vädret och naturen slutit samman mot en, det känns nästan religiöst. Det är vi mot dem. Någon pratade om att vi kunde vara vänner, men människan stod fast besluten om att erövra sin motpol. Även om kontintenter blev öknar skulle människan rättrådigt stå upp över naturen som härskare. Idag är det nog ingen som har förtroende för dem längre, men likafullt kämpar man för sin överlevnad. Vi hade svårt att hitta mat, jag och min familj. Det kändes stressande, och särskilt mycket att se sina barn gå hungriga. Istället drömde man om att hitta tryggheten någon annan plats. Men vägarna var stängda, dörrarna stod inte öppna. Båtar kom tillbaks med döda människor i, varningar om vad som skulle hända den som sökte sig ett bättre liv någon annanstans.

Men jag hittade alltid mitt hopp i mina barn. Mira ville bli läkare, och hjälpa de som blev sjuka. Mario, som var äldre, ville att väst skulle ge oss mediciner och stöd, sen skrattade han och sa att han ville hjälpa Mira hjälpa andra.

Kevin vaknade. Mamma hade inte gjort någon frukost åt honom idag, istället fick han rosta några bröd. Hon var tvungen att åka tidigare till jobbet idag, så han gick sömndrucket till köket och såg att mamma hade köpt fel sorts bröd. Vad fan, tänkte han irriterat. Jag vill ju inte ha bröd med kärnor i. Kevin skippade frukosten och tog bussen till skolan, han orkade inte cykla idag.

Mina perfekta jeans

Del ett
- Jag vill förändra världen! sa hon beslutsamt, och tänkte på alla orättvisor
- Vad vill du förändra då? Svarade den gamle mannen roat.
- Jag vill att människor ska vara snälla. Och sluta förstöra jorden, fyllde hon på när hon insåg hur löjligt det lät. Men det var sant, oavsett.
- Sån var jag också när jag var ung. Men sen lär man sig, du ser, det är inte riktigt så enkelt.

Erika väntade sig värsta föreläsningen, som alltid var hennes morfar beredd att slå ner på hennes drömmar, så hon slutade lyssna. Hon tittade runt ointresserat i det gamla huset och sökte efter klockan där hennes morfar envist bodde kvar, och drack lite av téet. Klockan hade stannat, eller så var den bara 10. Det kändes som att det hade gått en evighet, kunde inte pappa komma snart?

- Men du kommer väl inte lyssna, på en gammal man som mig, sa han och suckade.
- Det går visst att förändra världen.

Han skrattade, han uppskattade sitt barnbarns energi, så var hon tolv, så han visste att det hörde till åldern.

• Bevisa det då, sa han roat. Gå och förändra något, så ska vi se om jag är beredd att tänka om.
• Det ska jag göra, sa hon lite irriterat.

De drack upp, och snart ringde det på dörren. Pappa hade slutat jobbet tidigare, de skulle gå och shoppa tillsammans, på villkoret att hon gick och träffade morfar innan, efter skolan. Det blev lite av en överraskning, men de tyckte han kunde behöva lite sällskap, eftersom han bor ensam i huset sedan mormor gick bort.

När Erika gick på trottoarer allt längre ifrån huset där morfar bodde, mot stan, så undvek hon alltid att trampa på sprickorna. Det gjorde att det måste se ut som att hon går väldigt konstigt, men det brydde hon sig inte om. Människor som förändrar världen bryr sig inte om hur det ser ut när det går, tänkte hon och log. Men hon visste inte vad hon skulle göra riktigt.

- Hur förändrar man världen?
- Ja du. Man går med i ett parti, kanske, sa han och funderade.
- Fast nä, gör inte det, det är inte bra att vara politiker. De blir korrumperade och glömmer bort alla människor, sa han och suckade.
- Varför då?
- Det hör liksom till yrket, sa han och skrattade.

De bytte ämne och gick vidare. Några miljoner sprickor senare av sprickhoppning och kallprat om hur skolan gick så var de i centrala Luleå, och blickade ut över den enorma jordhög som skulle bli köpcenter nummer fyra i den lilla stadskärnan. Utanför Smedjan stod en tjock och glad gubbe och delade ut en tidning. Erika ville ta emot den, men pappa drog i henne.

- Varför inte?
- Han är kommunist, gumman, sa han.
- Vad är det för något?
- Det är en sån där som vill ha hög skatt, sa han, tyst så att gubben inte skulle höra.

De gick in i Smedjan och snart såg hon inte gubben längre. Istället låg tankarna på vilken affär hon ville gå in i först. De gick omkring i timtal och hon hittade massor av kläder. Plötsligt hittade hon ett märke hon aldrig sett förut. ”Earth friendly”. Hon läste på märkningen, att man genom att köpa jeans kunde hjälpa miljön. Hennes pappa såg priset och suckade.

- Nej, det här är nog inget för dig. Ska du inte ha de där andra snygga vi såg förut?
- Men pappa, du lovade ju att köpa vad jag än ville ha om jag träffade morfar?

Han funderade en stund, och tittade in i hennes hundvalpsögon. Snart var jeansen i korgen. Första gången han handlade ekologiskt, tänkte han och log åt sin dotter och hennes magiska övertalningsförmåga.

- Du skulle nog bli en bra politiker, sa han och skrattade.

Erika kände sig stolt, hon hade redan förändrat världen, tänkte hon, och var så stolt över att ha motbevisat sin morfar. Det går visst.