Frihet och förhållanden

Jag är inte poly, ej heller har jag något sug efter att vara det. Kanske är det bara friheten och vetskapen om att jag är den jag är inte för att min partner vill det, utan för att jag vill det, som istället får mig att känna att jag inte helt vill ansluta mig till tvåsamhetstanken. Kanske för att jag tycker att sex är överskattat, och för att jag tror att svartsjuka egentligen är en rädsla för att bli övergiven. I ett förhållande förutsätter jag inte att motsvarande person ska vara tillgänglig jämt, eller svara inom en viss tid, och jag vet att jag själv inte kan leva upp till såna krav, då jag alltid har ett behov av att vara ensam då och då. I ett förhållande letar jag efter en person jag kan dela allt med, och prata om vad som helst. Och att man känner samhörighet med varandra. Jag letar inte efter flera personer, jag tror inte kvantitet är kvalité. Men jag vill gärna ha många vänner.

Jag tycker inte att ditt kön spelar roll. Fast jo, det gör jag visst det. Men nej, det gör jag inte. Jag hör inte till de som är queer för att glömma allt om patriarkat och strukturer, utan den som vill ha queer som utgångspunkt för att kunna motverka patriarkatet. Så jag ser visst vilket kön du har, även om du inte vill identifiera dig som det. Men jag låter inte det prägla hur jag ser på dig, jag gör allt för att verkligen självkritiskt reflektera kring hur jag ser på kön och på normer. Det är viktigt för mig att känna total frihet, och det är viktigt för mig att inte diskriminera och att respektera alla människor för vilka de är.

Och ett förhållande tror jag inte är något som byggs utifrån mina ramar, utan två eller flera människors gemensamma ramar. Någonstans kan man alltid mötas. För mig är det en plats där jag inte känner att andra kväver mig eller försöker kontrollera mig, och att eventuella krav har formulerats gemensamt, och tillsammans, så att alla känner att de är med på hur motsvarande tänker, och för att båda ska känna att de trivs. Jag ser inte riktigt grejen med att gifta sig, jag ser inte grejen med så mycket traditioner, för mig är kärleken det viktiga. Det är inte min kultur, men jag förstår tanken bakom, och jag förstår idealet i giftermålet och i tankarna därikring och att de kan vara viktiga för andra. Jag tror alla älskar på olika sätt, men att alltför många tror att deras sätt är det enda rätta. Det är ett misstag att se din kärlek till en annan person utifrån dina egna ögon, det enda du kan göra är att se det från deras. Personligen har jag kommit fram till att min kärlek alltid börjar med en liten gnista, där i början, men att jag aldrig riktigt vet vart det leder. Och att det tar tid innan jag blir kär, och längre innan jag kan säga att jag älskar. Och att jag oftast är rädd hela tiden, eftersom jag inte vill såra, och att för mycket känslor på en och samma gång alltid brukar sluta fel, men att det långsamma, där man får utforska varandra i sin egen takt, mycket väl kan vara helt rätt..