Den svåraste frågan i världen är att definiera den vi ägnat en livsstid för att lära känna. Vissa definierar sig som det de gör – det de jobbar med, deras hobby, medans andra definierar sig efter vilken stil de har, om de är goth, eller om de är hetero. Andra definierar sig efter vad de äger. iPhone, och tusen vänner på facebook. Personligen definierar jag mig mer efter vad jag gör, sällan efter vad jag har. Sällan genom att dela in mig i ett fack. Snarare blir jag irriterad när andra försöker kategorisera mig. Men det är dumt, för det är naturligt att dela in andra i fack. Vi har så stora hjärnor, men vi kan inte greppa hur vackra vi är, så vi hittar på kategorier och fack för att förenkla vår värld lite. Men samtidigt tror jag att om jag kämpar emot för varje kategori, så tvingas de se mig som en komplicerad varelse. Och allt komplicerat förtjänar respekt. Det vi kan styra och det som grundas efter vår världsuppfattning står alltid under oss själva i makt.
Kanske därför tycker jag också om andra människor så mycket. För att jag vägrar se dem som fack och kategorier, utan för att jag ser hur komplicerade de egentligen är, oavsett hur mycket de kramar sin identitet och strävar efter att bli definierade.
Från klarhet till klarhet.